Sköldkörteln och binjurarna/HPA-axeln, och framför allt dess produkter sköldkörtelhormon och stresshormonet kortisol, verkar ha större betydelse för varandra än vad den medicinska vetenskapen i dag vill kännas vid. Vad är annars förklaringen till att ett stort antal patienter beskriver att de inte blir bättre på Levaxinbehandling och när de försöker öka dosen, i hopp om att bli av med fler symtom, mår de ännu sämre. När dessa patienter så gör ett särskilt salivkortisolprov, med provtagning fyra tillfällen på ett dygn, visar testet att de har låga kortisolnivåer. Inte så låga att det rör sig om Addisons sjukdom, men utanför referensintervallet för vad som är normalt och tillräckligt för att de ska ha symtom av det. Efter att dessa patienter behandlats med låga doser kortison under en kortare period förbättras deras hypotyressymtom, de kan höja Levaxindosen utan problem för att se om de mår bättre av en litet högre dos, och deras hälsa återvänder. För dem som redan ligger på en normaldos Levaxin kan det hända att de i stället behöver sänka Levaxindosen något, åtminstone initialt. Det verkar som att kroppen nu betydligt bättre kan ta tillvara på sköldkörtelhormonerna, och dosen behöver således inte vara fullt så hög som förut. 

I läkemedelsinformation för Levaxin och Liothyronin står att dessa absolut inte ska användas av personer som har nedsatt funktion av binjurarna, om detta tillstånd är obehandlat. Så att tillräckliga mängder kortisol är nödvändigt vid intag av sköldkörtelhormon är vedertaget – men något som alltför sällan undersöks.

Precis som Nyström, Törring m fl skriver i "Tyreoideasjukdomar hos vuxna" från 2007 så vet man alltför lite om metabolismens processer på cellnivå. Dr Barry Durrant-Pietfield skriver att kortisol är nödvändig för omvandlingen av T4 till T3 (den aktiva formen av sköldkörtelhormon), vilket sker till stor del inne i cellerna, och även i viss mån för att T3 ska kunna påverka receptorerna. Om det inte finns tillräckliga mängder kortisol i cellerna kan inte heller tillräckliga mängder av sköldkörtelhormon omvandlas och bli aktivt. Det får som resultat att alltför mycket inaktivt T4 blir kvar i kroppen, och det är en av anledningarna till att patienterna med kortisolbrist mår sämre när de börjar med eller försöker att öka Levaxindosen – de får en lätt T4-förgiftning. Personer med sviktande binjurar/HPA-axel som börjar en Levaxinbehandling (eller vilken sköldkörtelhormonbehandling som helst) stressar binjurarna/HPA-axeln ännu mer, en ökad metabolism kräver ju en högre kortisolproduktion, vilket då förvärrar situationen och kortisolbristen ytterligare. (HPA står för Hypotalamus, Hypofysen och Binjurarna, på engelska.)

En orsak till att binjurarna/HPA-axeln börjat svikta och lett till bristande kortisolproduktion, anges ofta vara långvarig stress. "Vid tidig/lätt störning är kortisolnivåerna höga. I senare stadier tycks HPA-axeln bli uttröttad med oförmåga att frisätta kortisol vid fysiologiska och psykologiska stimuli, och då noteras istället låga kortisolvärden." Så skriver Thomas Ljung, läkare och tidigare forskningschef på Institutet för Stressmedicin artikeln "Stressreaktionernas biologi" i Läkartidningen nr 12 2004. Observera att låga kortisolvärden kan vara låga för den enskilda individen, som hade behövt en högre dos kortisol vid fysiologiskt/psykologiskt stimuli, men ändå vara inom referensvärdet för vad som anses normalt.

Det kan handla om psykosocial stress eller fysiologisk stress; om man till exempel gått med en obehandlad hypotyreos under en längre tid vilket stressat kroppen och alla dess organ, inte minst binjurebarken som producerar stresshormonet kortisol. Man har sett att deprimerade patienter ofta har höga kortisolvärden, vilket inte heller är bra då för mycket kortisol också kan hämma metabolismen (bland mycket annat). Men hos dem som gått och mått dåligt under längre perioder, kanske i flera, flera år, verkar binjurarna/HPA-axeln ha "tröttnat" med resultatet att kortisolproduktionen som länge gått på högvarv nu saktat ned.

Låga kortisolnivåer ser man ofta hos dem som lider av kroniskt trötthetssyndrom samt hos långtidsdeprimerade. Läs mer

Att hormonproducerande körtlar initialt producerar mycket av ett hormon, för att sedan "tröttna" och resultera i brist, ser man även hos bukspottskörteln vid diabetes typ 2.

Dr Peatfileld och läkare som Karin Munsterhjelm i Finland behandlar dessa så kallade "adrenal fatigue" patienter med låga doser av hydrokortison (ej prednisolon vilket är starkare och där risken för biverkningar är större) under en kortare period. Kortison fungerar som kortisol i kroppen och när binjurarna/HPA-axeln nu får stöd klarar de av stressen att hjälpa till att öka metabolismen, som ju är målet med sköldkörtelhormonbehandling. Med ökad metabolism kommer binjurarna, som liksom övriga kroppen gått på lågvarv, igång och när kortisonbehandlingen avslutas är det meningen att den egna kortisolproduktionen ska ha kommit i fas. Även kostillskott innehållande binjureextrakt och vitaminer/mineraler stärkande för binjurarna, såsom Adrekomp, har visat sig ha god effekt på många. Adrekomp är dessutom mildare än hydrokortison, vilket man absolut inte bör bruka under längre perioder. Också torkad lakritsrot, som kan köpas på hälskost, kan fungera kortisolhöjande och därmed hjälpa till att kicka igång en sänkt metabolism. Läs mer om binjurestärkande kosttillskott

Läs mer om kortisonbehandling. Läs också om T3 circadian method – för att stärka binjurarna.

Dr Mark Starr behandlar större delen av sina patienter med Lugols jod-kaliumjodidlösning och menar att det fungerar bra för att få igång binjurarna. Dock manar han till försiktighet om man lider av en autoimmun hypotyreos, då jod kan öka aktiviteten på antikropparna mot sköldkörteln. Vissa av de här patienterna klarar inte högre doser jod, medan andra klarar det hur bra som helst. Jod är dessutom inte vanebildande på samma sätt som kortison kan vara och därför något man mer än gärna kan fortsätta med livet ut, menar Mark Starr, Dr David Brownstein och Dr Andrew Derry med flera.

Dr Alan R Gaby ger patienter med mild kortisolbrist, vilket han märker om de inte ens tolererar 15 mg NDT samt på deras symtom, extrakt av lakritsrot (till exempel 6–10 droppar två ggr dagligen). Lakritsrot fördröjer nedbrytningen av kortisol i levern och användes som behandling av binjureinsufficiens innan man upptäckte kortisonpreparat. Alan R Gabys erfarenhet är att behandling med lakritsrot antingen kan vara lösningen på hypotyreosen eller, mer vanligt, möjliggöra för att patienten att starta med låg dos av NDT, utan de tidigare bieffekterna. Erfarenhet, och studier, visar att hypotyreos kan orsaka binjureinsufficiens och att behandling med sköldkörtelhormon kan förbättra också binjurarnas status. Och tvärtom har behandling för kortisolbrist visat sig kunna återställa hypotyreos.

Då stora mängder lakritsrot, större än ovan nämnda, kan höja blodtrycket och leda till kaliumbrist kan det vara bra att hålla koll på blodtrycket och se till att få i sig lite extra kalium i kosten när man intar lakritsrot.

Utbrändhet/utmattning är ur ett biokemiskt perspektiv detsamma som binjure/sköldkörtelutmattning. Detta har en stark koppling till livsstilen och långvarig stress. Att tro att man kan behandla binjurarna/HPA-axeln med kortisonpreparat eller binjurextrakt på några veckor som man kan läsa/höra om är en illusion. Detta är konstgjord andning, vilket för all del kan vara nog så värdefullt när det är riktigt illa. Men är man hormonellt utmattad och går på dessa preparat, innebär det också att man använder mer energi än man verkligen har. Det är som att låna pengar på banken. Det är då inte troligt att man gör de livsstilsförändringar som behövs för att leda till ett balanserat liv och den ökade aktiviteten påverkar hela det endokrina systemet, vilket vi inte vet så mycket om. Detta är en balansgång där många faktorer spelar in och det krävs fingertoppskänsla av läkaren/näringsterapeuten/klienten själv för att få balans i detta. Det kommer sannolikt aldrig att bli helt perfekt, men man får sträva efter att komma så nära som möjligt.

Att behandla hypotyreos med binjure- och sköldkörtelhormoner kan vara otroligt värdefullt, men om man inte ser till orsaken varför problemet uppstått kommer ursprungsproblemet att kvarstå och påverka kroppens metabolism. Ett holistiskt perspektiv (kropp, sinne, kost och kosttillskott) är därför nödvändigt för att uppnå maximalt behandlingsresultat. För detta ändamål är en näringsterapeut att rekommendera, alternativt en läkare med denna specialistkunskap.

Typiska symtom vid sviktande binjurar/HPA-axel som leder till kortisolbrist är att man inte svarar som man ska på behandling med sköldkörtelhormon, extrem trötthet och känsla av svaghet (särskilt vid stress, infektion, träning etc), lågt blodtryck, yrsel (särskilt när man går från liggande eller sittande ställning till stående = ortostatisk reaktion), lågt blodsocker (hypoglykemi med socker- och saltsug), viktnedgång/undervikt, depressiva besvär och ångest, svårt att somna, allergier och upprepade infektioner, mag- och tarmproblem, illamående, kalla händer och fötter, svettningar, mörka ringar under ögonen, pigmentering, torr och tunn hy, förlust av kroppshår, muskel- och ledvärk, försämrat minne och förvirring, långsam Akillesreflex etc. Fler symtom finner du här

Läs mer om utmattade binjurar på stressteamet.se

Misstänker du att du lider av kortisolbrist? Gör ett enkelt hemmatest med blodtrycksmätare

10 tips för starkare binjurar finner du här

Läs mer om fördelarna och forskningen bakom att mäta kortisolnivåerna i saliv

Läs mer på:
drlam.com
adrenalfatigue.org
thyroid.about.com
stopthethyroidmadness.com

Se youtube-animationen: Why isn´t my thyroid medication working?

Huvudsaklig källa:
"Your thyroid and how to keep it healthy" av Dr Barry Durrant-Peatfield

Senast uppdaterad 2013-06-09